Sista kvällen

Idag är sista dagen på Podere Paugnano. Jag tänkte att jag skulle ha åkt redan i morse, men så fanns det inga riktigt bra hotellrum i Milano lediga alla tre nätterna och dessutom var vi ute på vift hela dagen i går så det blev att jag stannade en natt till. Igår åkte vi äntligen till Montepulciano för att köpa vin. Med oss på släpet hade vi 6 damejanger á 54 liter styck. I Montepulciano bor Giovannis syster och hennes man och de är medlemmar i la vecchia cantina. Alltså får de ett visst antal liter vin billigare varje år. Ett ganska stort antal. Så vi kunde utan problem tanka i 300 liter plus 4 kartonger med 6 flaskor i varje utan att det blev tomt på deras konto. Allt som allt gick det på precis under 300 euro. Men nu har de så det räcker över helgen. Vi köpte 25 liter för bara en vecka sen och de tog slut på nolltid. Det blir lätt så när 25 pers ska äta trerätters, och det kommer att vara fullt här till efter nyår.

På vägen hem skulle vi kolla på några getter som Giovanni funderar på att köpa. De vill gärna göra lite getost också, och lite blandost och då kan ett tiotal getter vara bra att ha. Dessutom hade gubben vi va hos en massa praktiska maskiner man kan behöva. mjölkkyl säljes för 2 euro litern. Den minsta var på 200 liter... Eller ett kylrum, eller tankar att ha som olivolja i, eller ekfat att ha sitt vin i. Dessutom hade han den längsta infartsväg jag någonsin sett (och jag kommer från den skånska landsbygden). Hela vägen trodde jag att minst en av våra damejanger skulle spricka. Men de klarade sig. Och jag slapp ha en get i knäet på vägen hem. Giovanni rynkade på näsan och sa att de såg gamla och skruttiga ut. Men han va sugen på ett antal olika hyllsystem och kylar. Vägen hem skulle ta lite mer än en timme. Vi skulle dessutom ta en genväg för att undvika den tunga trafiken på motorvägen och omvägen om Siena. Giovanni visste såklart precis hur vi skulle köra. Efter ett litet tag befann vi oss på en grusväg. Enda skyltarna vi såg var varning för rådjur. Sen körde vi på den i en timme. Såklart hade vi ingen karta, sånt är för mesar. När vi kom av vägen kunde vi forfarande se ljusen från Montepulciano bakom oss. Så vår en timme och lite väg hem tog lite mer än tre timmar. Men vackert var det! och skönt att slippa äldsta dotterns ständiga gnäll och bråk med föräldrarna.

idag har jag packat. eftersom jag snålflyger med Ryan så får jag bara ha 15 kg i bagaget och 10 kg handbagage. Svårt när man vill ha 5 liter olivolja med sig hem. Så det blir bara 3 liter. Men nu är den optimerad. Stora packningen väger 14,5 kg och den lilla är 5 cm för lång. Så om jag har otur så måste jag betala extra för att få med mig den hem. Hoppas de är italienskt flexibla i Milano! Giovanna erbjöd sig oroligt att betala de 35 euro det skulle kosta om de tar mig. Fick förklara att jag inte tänker betala eftersom jag just nu mest är sur på Ryan för att de är så snåla.

Blev avbruten i packandet av Giovanni som skulle skinna en spädgris som han köpt av ngn i morse (levandes) och sen slaktat. Kan vara det äckligaste jag gjort under hela min resa. Man lägger grisen i en enorm balja med kokande vatten och sen kan man skrapa/dra av skinnet och håren. Det började som svart-grå och blev vitskär. Sen brände Giovanni av de hår som vi inte lyckats få bort för hand med en gigantisk brännare. Sen kom stora kniven fram och med den lever, tarmar och allt annat som finns inuti en gris. Under hela operationen satt det 7 katter utanför den ena dörren och 5 bakom den andra. De fick de inälvor som man inte kan äta. Tarmar, mage, lite olika körtlar. Resten hänges upp på en slaktarkrok på väggen att invänta tillagning. Grisen, eller det som är kvar av den, hänger fortfarande i bakbenen i slaktarrummet. Och jag är oändligt glad över att jag plockade oliver när den stora grisen slaktades. Mådde ganska illa efter det. Speciellt när jag under lunchen (som var direkt efter skinnandet)tittar ner på mina händer (som jag, som enda person, tvättat innan vi satte oss) och inser att jag glömt tvätta under naglarna. Där satt ett halv grisskinn och ett par långa svarta hår. Efter det åt jag inte så mycket.

I dag har vi sålt 20 stycken lamm till slaktaren också. Italienare äter lamm till jul så just nu är efterfrågan stor. Och av outgrundlig anledning råkade jag befinna mig i stallet just när han kom, så jag fick äran att hjälpa till att fånga dem. De var redan utvalda och i en egen inhägnad, men de är duktiga på att springa och gör vad som helst för att hålla ihop med flocken. Springa in i väggar, dra ner stängsel, sparkas. Och de är lika mjuka som de ser ut. Jag kunde sträcka mig så långt som att bära dem till vågen, men inte upp på lastbilen. Där gick en gräns.

På det hela taget ska det bli skönt med lite helt blodfritt stadsliv ett tag. Det ska bli skönt att bo själv och bestämma över min egen tid. Att laga mat och städa när jag vill i utrymmen som innehåller mina prylar. TE! Öl! Vänner!! Men först två dagar i Milano! om vi inte snöar igen vill säga, det verkar finnas en risk för det.