Today

Slutar min resa med stil i Milanos snö. När jag var uppe på Duomens tak, tätt följd av diverse poliser och militärer pga av den senaste tidens statykastning och bombutplaceringar i stan, så började det snöa. Det har inte slutat än och jag är glad som en femåring.

Sista dagen i Italien. Jag ser redan fram emot att åka till Spanien över påsk. Mot nya äventyr!

Idag är första dagen på resten av mitt liv!

Sista kvällen

Idag är sista dagen på Podere Paugnano. Jag tänkte att jag skulle ha åkt redan i morse, men så fanns det inga riktigt bra hotellrum i Milano lediga alla tre nätterna och dessutom var vi ute på vift hela dagen i går så det blev att jag stannade en natt till. Igår åkte vi äntligen till Montepulciano för att köpa vin. Med oss på släpet hade vi 6 damejanger á 54 liter styck. I Montepulciano bor Giovannis syster och hennes man och de är medlemmar i la vecchia cantina. Alltså får de ett visst antal liter vin billigare varje år. Ett ganska stort antal. Så vi kunde utan problem tanka i 300 liter plus 4 kartonger med 6 flaskor i varje utan att det blev tomt på deras konto. Allt som allt gick det på precis under 300 euro. Men nu har de så det räcker över helgen. Vi köpte 25 liter för bara en vecka sen och de tog slut på nolltid. Det blir lätt så när 25 pers ska äta trerätters, och det kommer att vara fullt här till efter nyår.

På vägen hem skulle vi kolla på några getter som Giovanni funderar på att köpa. De vill gärna göra lite getost också, och lite blandost och då kan ett tiotal getter vara bra att ha. Dessutom hade gubben vi va hos en massa praktiska maskiner man kan behöva. mjölkkyl säljes för 2 euro litern. Den minsta var på 200 liter... Eller ett kylrum, eller tankar att ha som olivolja i, eller ekfat att ha sitt vin i. Dessutom hade han den längsta infartsväg jag någonsin sett (och jag kommer från den skånska landsbygden). Hela vägen trodde jag att minst en av våra damejanger skulle spricka. Men de klarade sig. Och jag slapp ha en get i knäet på vägen hem. Giovanni rynkade på näsan och sa att de såg gamla och skruttiga ut. Men han va sugen på ett antal olika hyllsystem och kylar. Vägen hem skulle ta lite mer än en timme. Vi skulle dessutom ta en genväg för att undvika den tunga trafiken på motorvägen och omvägen om Siena. Giovanni visste såklart precis hur vi skulle köra. Efter ett litet tag befann vi oss på en grusväg. Enda skyltarna vi såg var varning för rådjur. Sen körde vi på den i en timme. Såklart hade vi ingen karta, sånt är för mesar. När vi kom av vägen kunde vi forfarande se ljusen från Montepulciano bakom oss. Så vår en timme och lite väg hem tog lite mer än tre timmar. Men vackert var det! och skönt att slippa äldsta dotterns ständiga gnäll och bråk med föräldrarna.

idag har jag packat. eftersom jag snålflyger med Ryan så får jag bara ha 15 kg i bagaget och 10 kg handbagage. Svårt när man vill ha 5 liter olivolja med sig hem. Så det blir bara 3 liter. Men nu är den optimerad. Stora packningen väger 14,5 kg och den lilla är 5 cm för lång. Så om jag har otur så måste jag betala extra för att få med mig den hem. Hoppas de är italienskt flexibla i Milano! Giovanna erbjöd sig oroligt att betala de 35 euro det skulle kosta om de tar mig. Fick förklara att jag inte tänker betala eftersom jag just nu mest är sur på Ryan för att de är så snåla.

Blev avbruten i packandet av Giovanni som skulle skinna en spädgris som han köpt av ngn i morse (levandes) och sen slaktat. Kan vara det äckligaste jag gjort under hela min resa. Man lägger grisen i en enorm balja med kokande vatten och sen kan man skrapa/dra av skinnet och håren. Det började som svart-grå och blev vitskär. Sen brände Giovanni av de hår som vi inte lyckats få bort för hand med en gigantisk brännare. Sen kom stora kniven fram och med den lever, tarmar och allt annat som finns inuti en gris. Under hela operationen satt det 7 katter utanför den ena dörren och 5 bakom den andra. De fick de inälvor som man inte kan äta. Tarmar, mage, lite olika körtlar. Resten hänges upp på en slaktarkrok på väggen att invänta tillagning. Grisen, eller det som är kvar av den, hänger fortfarande i bakbenen i slaktarrummet. Och jag är oändligt glad över att jag plockade oliver när den stora grisen slaktades. Mådde ganska illa efter det. Speciellt när jag under lunchen (som var direkt efter skinnandet)tittar ner på mina händer (som jag, som enda person, tvättat innan vi satte oss) och inser att jag glömt tvätta under naglarna. Där satt ett halv grisskinn och ett par långa svarta hår. Efter det åt jag inte så mycket.

I dag har vi sålt 20 stycken lamm till slaktaren också. Italienare äter lamm till jul så just nu är efterfrågan stor. Och av outgrundlig anledning råkade jag befinna mig i stallet just när han kom, så jag fick äran att hjälpa till att fånga dem. De var redan utvalda och i en egen inhägnad, men de är duktiga på att springa och gör vad som helst för att hålla ihop med flocken. Springa in i väggar, dra ner stängsel, sparkas. Och de är lika mjuka som de ser ut. Jag kunde sträcka mig så långt som att bära dem till vågen, men inte upp på lastbilen. Där gick en gräns.

På det hela taget ska det bli skönt med lite helt blodfritt stadsliv ett tag. Det ska bli skönt att bo själv och bestämma över min egen tid. Att laga mat och städa när jag vill i utrymmen som innehåller mina prylar. TE! Öl! Vänner!! Men först två dagar i Milano! om vi inte snöar igen vill säga, det verkar finnas en risk för det.

Lucy Cats

Idag är det lussekattsbakande som är huvudsysselsättningen. I alla fall för mig. Giovanna ska göra gnocchi och håller just nu på med en gigantisk gryta med vildsvinsbitar i. Tror den ska bli pastasås. Eller gnocchisås åtminstone. Har försökt förklara vad Lucia är för dem, men det är svårt... Det är svårt att förklara hur fint tända ljus är i mörkret för någon som inte upplevt mörkret. Här är träden fortfarande röda och gula och det blir inte sådär helgrått som Sverige kan bli.

Igår var det marknad i Monteriggione (http://www.monteriggioni.info/ för bilder). Denna gången var det jag och Giovanni som åkte. Han har en annan stil på sitt säljande än Giovanna. Hon är snäll och kunnig och mycket ödmjuk mot sina kunder, han är mer högljudd och skämtig. Vi hade jättekul. Han e nästan blind i mörker så jag fick slå in alla priser på vågen, dessutom är hans händer helt förstörda av för mycket jordbruk så jag slog även in all ost i papper. När han va och lämnade bilen på parkeringen och jag stod ensam i ståndet kom det såklart fram en snorkig italiensk dam som ville veta en massa om osten. Olyckligtvis så var jag just då på utsidan av ståndet för att kolla att det såg bra ut, så hon ställde sig på insidan. Hur förklarar man artigt för italienska madamer i pälskrage att de måste flytta på sig? Jag bestämde mig för att hon nog kunde stå kvar, det verkade lättast. Hon gillade osten i alla fall och bestämde sig för att köpa två stora bitar. Just då slutade vågen att fungera. Så klart fick jag inte igång den igen, bytte kablar, kollade alla kontakter osv osv. Så då blir det ingen ost mer snörper hon. De bestämmer sig för att ta en tur i den minimala byn och komma tillbaka senare. Just då dyker Giovanni upp. Det visar sig att strömmen gått och det inte alls är mitt fel att vågen inte funkade. Sen kommer tanten tillbaka, låter sig charmas av Giovannis perfekta italienska och välvalda artighetsfraser. Efter ett tag tittar hon på mig och frågar honom om jag är hans dotter. Underförstått att i så fall borde han skämmas lite över min klumpighet och vårdslösa språkbruk. När hon får veta att så inte är fallet så tittar hon strängt på mig och säger "aha, é excomunitaria!" (aha, hon är invandrare, dvs. en lägre stående varelse). Giovanni såg närmast chockad ut, nejnej, hon är från Sverige. Det var uppenbart inte bättre det, men som tur va så köpte hon sin ost och gick. Så nu vet jag exakt hur det är. Trodde aldrig jag skulle sluta skratta. Stackars tant!

Biljetten hem är nu införskaffad. Efter mycket funderade och vägande bestämde jag mig för att flyga hem med Ryna. Billigare och snabbare än tåg, men med en strikt gräns för hur mycket jag kan bära med mig. Som tur är så är hälften av mina kläder i ett skick bortom klädesplagg nu. De oförstörbara fjällrävenbyxorna jag ärvt av Jonas är i stor sett bara hål och lagningar och hälften av mina (redan få) tröjor har också sett bäst före datum. Så de får stanna här på förlängd semester och jag kan ta med mig en ostakant hem. Planet går från Milano till Göteborg den 19de och jag fortsätter till Skåne den 20de på eftermiddagen medels buss. Som sagt, trött på tåg. och fortfarande i chock efter att ha kollat vad en tågbiljett kostar i Sverige. Ungefär det dubbla jämfört med här. Snålräven sätter in.

Mat+ gäster

Familjen har, förutom 300 får och lamm därtill, även en agriturismo. Det innebär i stort sett b'n'b, fast även med middag. Just nu har vi 13 gäster här. Vi är dessutom två wwoof och fem familjemedlemmar plus en vän till familjen som är här för att hjälpa till, allt som allt 21 pers vid bordet. Att laga middag till så många är ett ständigt stressmoment. Varje eftermiddag och kväll är ett krig. Middag på riktigt i Italien innebär först pasta, secondo med stor köttbit och sallad och grönsaker och dolce. Gärna ska det också vara något litet innan, typ en bruschetta. Klockan ett idag visste Giovanna inte riktigt vad det skulle bli till middag än. till och med jag, som är svårstressad, blir lite uppjagad av det. Till råga på allt kommer det några extra ifrån byn idag, ett par och deras fem vänner, så totalt vid middagsbordet blir vi 28.

Menyn ser ut som följer (om jag har förstått det hela rätt)
Bruschetta med vitlök och hemmalavad olivolja. Till de extra 7 även med svampstuvning, fast den åt vi andra igår så det blir bara till dem för det ör inte ok att äta samma sak två gånger.
Primo: hemmagjord pasta, kallad bucatini (degen finns men pastan är ännu ej gjord) med sås på vildand. Andrew plockade tre änder idag på förmiddagen, jag stod över det jobbet...
Secondo: Maialetto. Innebär spädgris, men den har jag ännu inte sett till så jag är inte helt säker på det... till den blir det Hasselbackspotatis (de har en svensk kompis som lärt dem) Självklart även sallad. Igår var det egenhändigt uppfött lamm (Andrew fick äran med kniven) och friterade kronärtskockshjärtan.
Sen som mellanrätt ost. Ekologisk fårost från gårdens får som vi gjort i dagarna med några olika syltsorter.
Efterrätt: seadas, traditionell sardisk efterrätt som består av friterad trådig färskost som äts med antingen citron och socker eller honung.

Till allt detta bröd och massor med vin och antagligen en grappa efteråt, det är bra för matsmältningen.

Och hela detta, inklusive tallriksbyten och dubbla glas och trevlighet mot gästerna roddas av Giovanna. Inte konstigt att hon är stressad. Vi hjälper till med tallrikar och fat som ska in och ut, fylla på vattenkaraffer och köra tusen diskmaskiner. Kvällen igår slutade vid två på natten, då var allt diskat och hela köket städat och frukostbordet dukat. Det ni! Som tur var blev det sovmorgon sen till 9. Inte för Givanna, men hon är som tur är inte involverad i diskandet.

Det blir allt för denna gången, nu ska bucatini tillverkas.

the silence of the lamb

Egentligen skulle detta blivit en bloggpost om all ost vi har gjort idag och vad jag har lärt mig och sett in caseificio. Men sen blev jag disraherad..

Slakt pågår. Det kom förbi en kille idag vid lunch (helt oaviserat såklart) och frågade om han kunde få ett lamm levererat till kvällsmat. Eftersom de uppenbarligen måste svalna innan de går att äta så gick inte det, men han kommer att få det imorgon. Då har det svalnat och hängt till sig lite.

Såklart skulle min wwoof-kompanjon se det hela så jag lyckades inte komma undan. Giovanni tyckte bestämt att jag också skulle se det hela. Inte så mycket att säga något om.

Så vid åttatiden när någon kom ihåg att lammet var beställt gick vi ut i natten. Vi skulle göra ost också så efter att vi tagit ett lamm (ingen aning om hur de valde) och bundit ihop det i benen så hämtade vi mjölken i en bytta också. Alltihopa föjlde med till den andra hangaren (eller vad det nu kan kallas). Lammet in i slaktrummet hängandes i bakbenen på en krok och mjölken i en jättegryta för att värmas. Så medan lammet slaktades uppehöll jag mig med att hålla koll på tempen på mjölken. Tyckte det verkade säkrast. Dock studerade jag Andrews ansiktsuttryck under slakten som skiftade ganska så mycket under processens gång (det varade dessutom ganska länge, han va en seg en på att dö). Sen, efter att vi hällt löpe i mjölken, skinnade vi lammet och tog ut mage och tarmar och allt sånt. Massa blod. tur att rummet är helkaklat, gör det lättare att spola rent efteråt. Så nu hänger 11 kilo fd lamm och svalnar i uthuset.

Som tur var blev det ost och bröd och sallad till middag. Inte en köttbit så långt ögat nådde. Istället var det avsmakning av osten vi tillverkat idag och igår. Robiola (som inte var robiola eftersom saltet glömts först och därför hällts i efter löpen vilket gjorde att osten blev grynig istället för slät) och ricotta (som råkat bli för varm så den var inte tillräckligt luftig enligt Giovanni, jag tyckte den var fantastisk).

Imorgon marknad i Colle Val d'Elsa för att sälja vad vi producerat idag i ostväg samt lite gamla favoriter. Förhoppningsvis utan regn. Lammet blir upphämtat av killen som beställde det så det behöver vi inte oroa oss för som tur är :)

Ledig dag

Idag hade jag min andra lediga eftermiddag sen jag kom hit. Förra gången var det för att prata med en förvirrad vän på skype. Det var inte planerat att jag skulle vara ledig idag, men imorse åkte min plockkompanjoner hem till Milano. Att plocka själv funkar inte, jag kan inte flytta nätet själv så det fick bli något annat. På förmiddagen hjälpte jag Giovanna att rengöra il punto vendita där de säljer sina ostar. Sen visade det sig helt plötsligt efter lunch att ena dottern skulle in till stan för att köpa vin. Så Giovanna bestämde att jag skulle följa med och passa på att gå en tur i centro storico eller Colle alta som de kallar det. Stan heter Colle di Val d'Elsa och den gamla stan liger högst upp på berget så då blir det Colle alta. i Basilicata hade de kallat det för Colle sopra, men det här är Toscana och då är det annorlunda.

Bilfärden dit var fruktansvärd. Tjejen körde som en galning, alla vägar är som sserpentiner med extra rosett och hela bilen luktade cigarettrök. Jag mådde bara illa. men det var ok när jag kom iväg från bilen och in i stan. Jättefin och mysig. Inte så stor, det tog två timmar att gå igenom i lugnt tempo med många stop, vilket var precis lagom för att sen bli upplockad i bilen för att åka hem igen. Jag hade tänkt ta bussen hem, men den gick en timme senare så jag trotsade vägarna och illamåendet. Det gick riktigt bra. Tamara (systern) hade köpt bläckfiskar till middag och 25 liter vin. Vilken middag det blev av det!

Nu är oliverna snart slut. Giovanni tror att där är ungefär 10 lådor kvar (jag tror en låda är ungefär 30 kg). Det är ingenting! Men eftersom mina plockkompisar är borta så kommer det ta lite längre tid än en dag som det hade gjort annars. Som tur är så kom det en ny wwoofare idag. Och han är 185 cm lång. En fantastisk egenskap när man plockar oliver! Han är dessutom trevlig vilket också är jättebra eftersom det blir en del prat mellan lådorna. Och söndag-tisdag är det marknad i Siena som jag ska med på, så det kommer att bli lite omväxling nu!

Podere Paugnano

Nu har jag varit i Radicondoli i tre dagar. Att ta sig hit var ett äventyr. Från Cancellara är det en 6 byten, varav tre olika bussar. Sienas busstation är inte att leka med och det faktum att bussen som stannar i byarna runt om heter Diretto Firenze och inte Rapido Firenze är och kommer att förbli ett av livets stora mysterier. På vägen lyckades busschafören dessutom slå sönder två rutor genom att köra för nära en något skrovlig mur. Det lät rejält kan jag lova. Alla tanterna började skrika, men chaffisen brydde sig inte. Den sista bussen stannade precis vid infarten, och som tur var var den andra wwoofaren med på bussen och han hade en ficklampa med sig. För mörkt var det! Efter det har det bara varit oliver.

De är ganska så organiserade på det här stället. Det innebär till exempel mat på (ganska) bestämda tider, stadig tillgång på ved och en bestämd person som gör en eld varje kväll. Dessutom extra element i rummet där jag bor (som var PÅ när jag kom) OCH jag har ett rum helt för mig själv OCH de har en diskmaskin. Det är knappt så jag tror på det själv än... Det är frukost 8 varje morgon. De frågade mig vad jag vanligtvis äter till frukost och sen dök det helt plötsligt upp ett paket cornflakes dagen efter och en ursäkt för att de inte var musli. Så jag äter cornflakes med longlive mjölk (som blivit värmd till kaffet) med frukt. De har slutat stirra nu, men jag får minst en kommentar om mina konstiga vanor varje morgon. Sen plockar vi oliver. Massor! Massor! Här finns 1200 träd, och vi plockar nog ungefär 45 stycken om dagen. Så vi har en bit kvar... Igår var de och pressade det vi redan plockat. Det blev 160 kg olja. Den är god. Riktigt god! Ur varje kilo oliver får de ut 15% av vikten i olja, sen kan ni räkna på hur många kilo det blir...

Dagen innan jag kom slaktade de en gris, så jag har nu sett bland annat njurar, lever, magbitar och hjärna passera på bordet eller diskbänkarna. Hjärnan har som tur är ännu inte nått matbordet. vet inte var den tog vägen... ikväll blir det blodpudding i efterrättsversion. grisblod, russin, kakao, nötter och socker, kokas långsamt tills det stelnar. Häll upp i fin glasskål. Ser ut nästan som chokladpudding. Osäker på om jag vågar smaka eller inte... men nyfikenheten kommer nog att vinna. Igår gjorde de prosciutto och korv också. De kommer inte att smakas på, de blir inte färdighängda förrän till jul. Detta har jag dock inte sett något av (utom det som kommit in i köket), jag ser bara oliver. Idag fick jag en halv rundtur och fick se fåren. De är jättefina och har massor med lam! Ett av dem kunde knappt stå upp än så liten var den. De har ca 300 får, vissa går ute, så när vi plockar oliverna så hör vi fåren och deras klockor och hundarna som skäller. Mys mys!